Okej, det var ett tag sedan jag faktiskt gnällde så jag tar väl och gör det nu så kanske det känns lite bättre. Imorgon är det sju år sedan Mimmi lämnade oss så jag är nog faktiskt extra känslig dessa dagar. Ni vet, när allt bara känns världelöst. När orken bara är som bortblåst. Man kommer i dessa perioder och de känns som om det aldrig vänder, men jag kan glädja mig med att det faktiskt gör det. Det är oftast bara ett par dagar allt är upp och ned.
Jag blir så besviken på mig själv. Det är så mycket jag borde ta tag i, men som jag inte gör. Jag tror att alla mina problem ska lösa sig av sig själv. Men egentligen är nog mitt största problem att jag inte vet vad som är fel. Oftast känns de som att allt är fel.
Känslan att känna sig totalt misslyckad och helt ensam. Jag delar sällan med mig till någon, för jag har svårt att visa känslor. Jag tycker det är jobbigt att prata om sånt som är jobbigt. Jag försöker alltid vara glad. Det jobbiga håller jag för mig själv. Jag har nog väldigt svårt att uttrycka mig och förklara mina känslor. Jag känner att jag inte riktigt har någon jag vill dela med mig till heller.
Jag är så negativ. Så negativ att jag blivit inställd på att jag är sådan som person och att jag inte kan förändra det. Nästan så att jag inte vill förändra det bara för jag är vrång. Ni hör ju själv hur det låter?
Jag tar så lätt åt mig av vad människor säger, tar så illa upp även om det inte syns. Jag försvarar mig enbart för att sydda mig själv. Jag vill inte ta till mig det, jag vill inte höra, därför tar jag bort det genom att säga emot. Jag kan inte ta in mer.
Fy vad känslig jag är idag. Det är faktiskt alltid värre dagen innan. Man gruvar sig för morgondagen sen när den väl kommer så är den egentligen oftast som vilken dag som helst. Men det är inget jag vet förän imorgon. Vill bara att dagen ska passera. Jag hoppas på att morgondagen blir bättre även om det är en fruktansvärt tung dag. Jobb står på schemat så jag hoppas jag får lite annat på tankarna. Ska tända massvis med ljus på Mimmis grav imorgon, precis som jag och pappa alltid gjort tidigare år.
Nu ska jag bädda ner mig, känns redan bättre efter att klämt ur mig detta. Godnatt :)'
Känslan att känna sig totalt misslyckad och helt ensam. Jag delar sällan med mig till någon, för jag har svårt att visa känslor. Jag tycker det är jobbigt att prata om sånt som är jobbigt. Jag försöker alltid vara glad. Det jobbiga håller jag för mig själv. Jag har nog väldigt svårt att uttrycka mig och förklara mina känslor. Jag känner att jag inte riktigt har någon jag vill dela med mig till heller.
Jag är så negativ. Så negativ att jag blivit inställd på att jag är sådan som person och att jag inte kan förändra det. Nästan så att jag inte vill förändra det bara för jag är vrång. Ni hör ju själv hur det låter?
Jag tar så lätt åt mig av vad människor säger, tar så illa upp även om det inte syns. Jag försvarar mig enbart för att sydda mig själv. Jag vill inte ta till mig det, jag vill inte höra, därför tar jag bort det genom att säga emot. Jag kan inte ta in mer.
Fy vad känslig jag är idag. Det är faktiskt alltid värre dagen innan. Man gruvar sig för morgondagen sen när den väl kommer så är den egentligen oftast som vilken dag som helst. Men det är inget jag vet förän imorgon. Vill bara att dagen ska passera. Jag hoppas på att morgondagen blir bättre även om det är en fruktansvärt tung dag. Jobb står på schemat så jag hoppas jag får lite annat på tankarna. Ska tända massvis med ljus på Mimmis grav imorgon, precis som jag och pappa alltid gjort tidigare år.
Nu ska jag bädda ner mig, känns redan bättre efter att klämt ur mig detta. Godnatt :)'
