M a l i n ♥ J o n s s o n

- Säger godnatt.

publicerat i Days of my life;
Liam ligger i sin säng och har nästan somnat. Tror jag somnar snart jag med. 
Liam är iallafall mycket bättre i förkyldningen, igår och imorse verkade han jättedåligt, men så fort vi kom hem så var han mycket piggare. 
Jimmy håller på gör matlåda, och så fort han är klar så ska vi ta och lägga oss. 
Imorgon ska vi vara på bvc 11.30, vägning och mätning. Alltid spännande. 
Efter det ska vi förhoppningsvis träffa Elin och William, blir öppna förskolan eller en runda på stan. 
Annars har jag inga planer för den kommande veckan, vilket känns rätt skönt. Eventuellt Gävle med Mamma på fredag :)
Nu ska jag krypa till sängs och hoppas på att få sova.

Godnatt!

- Mimmi, min lilla älskade ängel.

publicerat i Days of my life;
Allt börjar kännas så mycket värre nu, och det kommer antagligen att bli mycket värre. Det gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte förklara hur man känner, bara de som är drabbade kan förstå. 
Man tror man vet hur det känns att förlora ett syskon eller barn, men inte förän det drabbar än själv kan man förstå hur himla ont det gör. 
Vissa dagar vill man bara hämta en spade och gräva ner sig. Man orkar inte, aldrig någonsin hade jag trott detta skulle hända.
Smärtan man känner gör så himla ont att man försöker trycka bort allt, alltså man förtränger det. Jag gör det så bra att det känns som om jag har glömt Mimmi, alltså hur hon var. Innerst inne så vet jag att jag aldrig gör det. Men jag är så rädd att glömma henne så det känns som om jag har det. Det var så längesen jag fick prata med henne, så längesedan jag var nära henne. 
Jag orkar inte tänka på att jag måste klara livet utan henne. Det spelar ingen roll om jag vet att hon finns här, för det blir inte som förut. 
Klart jag vill att hon ska vara med mig, men jag vill ha henne här, precis som förut. Jag vill ha någon att vara med jämt, någon att berätta allt för. Men det har jag inte längre. Ingen som Mimmi.
Det gör så ont, man vet inte vart man ska ta vägen, man vet inte hur man ska  klara av det. 
Men det finns en sak som får mig att stanna på jorden och det är Liam, utan han hade inget haft någon mening. Han får mig att fortsätta eftersom han behöver mig.
Jag skulle vela bo vid Mimmis grav, hela tiden har jag känslan om att hon är så ensam. Bara att åka ifrån bollnäs är jobbigt, det känns som om jag lämnar Mimmi själv på något vis.
Tänk bara om någon kunde forska fram vad som händer efter döden ? Kan man inte bara få veta det?
Mimmi jag älskar dig, jag glömmer dig aldrig, tänk så mycket vi gjort tillsammans. Önskade att jag kunde få dela och skratta åt alla dess minnen med dig, men istället får jag skratta åt dem själv. 
Det var så bra när man var lite, när man blir stor är faktiskt mycket ett problem. Önskar nästan att man vore liten igen.

Mimmi min älskade ängel & syster <3