Vet inte om jag ens borde tala om denna fruktansvärda vecka. Men mitt humör går verkligen i vågor. Jag tror jag varit så fokuserad på min fot de senaste veckorna så jag har inte riktigt hunnit tänka så mycket. Eller jag snarare tänker inte alls, som vanligt med andra ord. Mitt liv bara rullar, jag bara gör allt liksom. Men ibland kommer det en våg när jag tycker livet är så orättvist. Förlorar syrran, Linus får epliepsi, farfar dör och dagen efter bryter jag av mig foten. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Denna vecka har varit så himla dålig, och när man inte riktigt vet vad som är fel heller, utan bara allt. Men det känns som allt bara går fel, eller det är nog ingen känsla för denna vecka har det verkligen varit så. När det känns som hela omgivningen ogillar mig. När varenda dåligt ord får en att känna sig ännu sämre. När man känner sig totalt misslyckad. Jag tror ni kanske förstår hur jag menar nu? Jag önskar jag inte blev så upprörd över allt, att jag vore självsäker. Men jag är inte sån och jag har aldrig varit så länge jag kan minnas. Jag kommer nog verkligen aldrig bli det heller. Jag är så sjukt osäker på mig själv, jag tar åt mig så fruktansvärt lätt. Jag är verkligen glad det är helg för jag behöver vila, imorgon ska jag ligga i sängen hela dagen. Jag glömmer bort att jag fortfarande är handikappad. Men jag kan inte gå än. Har tagit några steg på en gräsmatta, såg ut som en fågelunge, vifta med armarna och hoppade fram. Igår provade jag köra bil, men vågar inte ut i trafken än men det gick. Så nog allt gör jag framsteg. Och det känns bra...
Ikväll har vi ätit tacos, barnen sover och jag är ensam. Jag håller på att skapa en hemsida (html) och poppar musik. Blir nog en tidig kväller hoppas jag, men brukar kunna fastna framför datorn.
Denna vecka har varit så himla dålig, och när man inte riktigt vet vad som är fel heller, utan bara allt. Men det känns som allt bara går fel, eller det är nog ingen känsla för denna vecka har det verkligen varit så. När det känns som hela omgivningen ogillar mig. När varenda dåligt ord får en att känna sig ännu sämre. När man känner sig totalt misslyckad. Jag tror ni kanske förstår hur jag menar nu? Jag önskar jag inte blev så upprörd över allt, att jag vore självsäker. Men jag är inte sån och jag har aldrig varit så länge jag kan minnas. Jag kommer nog verkligen aldrig bli det heller. Jag är så sjukt osäker på mig själv, jag tar åt mig så fruktansvärt lätt. Jag är verkligen glad det är helg för jag behöver vila, imorgon ska jag ligga i sängen hela dagen. Jag glömmer bort att jag fortfarande är handikappad. Men jag kan inte gå än. Har tagit några steg på en gräsmatta, såg ut som en fågelunge, vifta med armarna och hoppade fram. Igår provade jag köra bil, men vågar inte ut i trafken än men det gick. Så nog allt gör jag framsteg. Och det känns bra...
Ikväll har vi ätit tacos, barnen sover och jag är ensam. Jag håller på att skapa en hemsida (html) och poppar musik. Blir nog en tidig kväller hoppas jag, men brukar kunna fastna framför datorn.
