M a l i n ♥ J o n s s o n

~ S J U K H U S E T ~

publicerat i Days of my life;
Vet inte riktigt vart jag ska börja. Året jag hoppades på att skulle bli "mitt" år har börjat på värsta tänkbara sätt. Året började med influensa. Blev så dålig att jag var tvungnen vara hemma från jobb och likaså Linus. Vi som ändå hade klarat oss länge från sjukdommar. Dålig start tänkt jag och tog nya tag därefter.
 
För dryga en vecka sedan så dog farfar. Han var gammal så var inte allt för oväntat. Men han som alltid varit pigg, glad och klar i huvudet blev under hösten sjuk, fick amputera benet och måste i samband med det fått ett hjärnblödning eller liknande eftersom han aldrig riktigt återhämtade sig. Var till hans boende och tog ett sist farväl av honom på lördagen. Så fint ! 

Kände mig lite piggare igen på söndagen så tänkte att vi skulle åka upp med barnen på Bolle för att åka skidor. Linus sov hos Philip så han ville inte följa med och åka, istället tog vi med oss Kevin och Liam. 
Hade sett fram emot att prova skicrossbanan. Jag och barnen skulle ta ett provåk medans Jimmy tog på sig skidorna. Ivrig som man är så provade jag banan. Det gick bra till typ sista hoppet. Största hoppet ever, världens stup bakom och lååååångt till landningen. Dessutom innan landningen började hoppet med en uppförsbacke och där landande såklart jag. Det tog tvärstopp. Blev inte direkt någon vurpa utan tippade bara frammåt, eller skidorna släppte från pjäxorna. Ställde mig fort upp. Försökte gå iväg men ded gick inte. Tog stavarna som stöd och försökte hoppa. Barnen tog varsin skida och åkte ner och hämtade Jimmy. Var inte så långt ner till parkeringen men var omöjligt att gå, dessutom kände jag hur min fot hade gått av i pjäxan. Skotern körde mig ner till parkeringen, Jimmy körde mig till akuten. Fick morfin, sen kommer den en tant 2 minuter efter jag fått morfin och försöker få av mig pjäxan själv. Vilket pucko!! Jag är fortfarande så förbannad över det. Hon läre väl förstått mer än att man inte kan ta av en pjäxa själv när man dessutom inte vet hur allvarlig skadan är. Man måste ju börja foten för att få av pjäxan..  Det behövdes 3 stycken som drog lite överallt på pjäxan så ja lätt kunde få ut foten. 
Skickades på röngten som visade en allvarlig fraktur i fotleden. Hade massvis med sprickor och den var helt av. Blev skickat till Gävle i BIL!! Man fick välja mellan taxi eller bil. Skyndande mig hem och slängde ihop packning för att åka till Gävle. 
Läkaren ringde mig på vägen ner för att kolla läget och om jag var på väg. Väl framme var de ELVA före mig på akuten och efter att ha åkt bil 1 timme började det göra sjukt ont. Frågade en personat om jag verkligen skulle behöva sitta i väntrummet och inte ens kunna ha foten i högläge. och fick till svar: Ja ! 
Till sist orkade jag inte så då fråga jag en ny personal som nog såg att jag hade sjukt ont att jag inte klarade av att vänta så då fick jag nästan komma in direkt. Hade jag allvarligt behövt suttit där i drygt en timme och vänta med krossad fotled och inge smärstillande. Att inte ens bli erbjuden transport från sjukhuset i Bollnäs till Gävle tycker jag är helt vansinningt en sån här gång. 
Hamnade på akuten i Gävle fick smärstillande och röngtas ännu en gång sedan fick jag ligga drygt en timme i korridorren innan jag blev flyttad till Ortopedavdelningen. Väl där fick jag vänta ända till tisdagen på operation. Delade dessutom rum med 3 andra. På tisdagen skruvade man in 5 skruvar i fotleden. Därefter har jag legat gipsat med foten i högt läge. I Torsdags fick jag äntlliggen komma hem, efter nästan 5 dagar på sjukhus. Kan varit det värta jag varit med om. Man fick ingen hjälp på sjukhuset, maten var oätlig och sjukhuset var överbelagt. Har alltid tidigare känt mig trygg med sjukvården och blivit bra bemött. Men efter detta besök har jag fått en annan insyn. Man fick hålla koll på allt själv, dom hade två gånger glömt att anteckna blodtrycket på mig och kom och frågade om någon hade kollat de på mig tidigare under dagen eftersom det inte fanns noterat. Dessutom är det enda som kollades sedan jag kom in, mitt ben. Inge rygg, nacke eller liknande. Och det fick jag till svar att inte var deras uppgift på ortopedmottagningen. Så fick börja med att ringa HC när jag kom hem för att få tid där på måndag och kolla resten av mig. Behöver ju ha det dokumenterat för försäkringsbolag och så. 
 
Jag lever nu på smärtstillande, sängliggandes. Haft många besök, fått blommor, choklad m.m. Tusen tack alla fina ni, för att ni bryr er ♥
Själv är man orolig att aldrig mer bli bra, aldrig mer kunna gå m.m Läkaren sa att det inte går att säga hur min fot kommer bli. Hade dock en väldigt grinig läkare men duktig (enlig sjukhuset). Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Man vill bara ge upp och känns som jag förstört livet. Sen tänker man att de är klart det blir bra. Man har ångest över att jag inte kollade banan innan jag åkte. Hur kunde jag vara så dum? Blir så arg att jag alltid är så negativ. Men det gör så ont, det är svårt att acceptera det som har hänt. När man är van att göra allt och helt plötsligt bara få ligga och inte kunna göra något längre, att folk måste ta hand om mig. Inte kunna ta hand om barnen, ingenting. Det kommer ta tid. Ska förhoppningsvis börja jobba väldigt snart så kommer dagarana gå lite fortare. Kan sitta med benen i högt läge på jobbet likagärna som hemma. Ska på återkontroll 21 januari, sedan gips 4 veckor till därefter. Jag har inte sagt upp mitt gymkort för då känns det som jag ger upp allt. Jag ska kontakta en riktigt bra sjukgymnast och komma tillbaks till träningen så fort det går. Bara hoppas jag inte stöter på några motgångar i läkningen nu. Jag är så evigt tacksam för alla fina vänner  och släkt jag har runt omkring mig som är positiv och peppar mig när jag själv inte orkar det. Ni betyder allt för mig ♥ 
De kommande veckorna är tuffa, mitt humör är svajigt, som alltid egentligen. Men det är extra nu. Det gör så ont, man vet inte om det kommer bli bra osv. Jag tar en tag i taget. Detta år kan väl bara bli bättre nu ??
 
 

Kommentera inlägget här :