Kommer nog gnällas mycket här de kommande veckorna. Men dagarna går verkligen upp och ned. Idag är en nedgång. Frustrationen över att inte klara sig själv. Inte kunna duscha, inte kunna gå in i köket och hämta något om man är hungrig. Inte ens kunna hämta ett glas vatten eftersom jag hoppar med kryckorna. Att inte kunna ta bilen och åka och hälsa på någon när barnen har somnat. Att inte kunna åka bil överhuvudtaget. Det känns som man sitter helt isolerad, tycker synd om sig själv och har världens jävla ångest över att jag skulle prova skicrossbanan. Hela tiden går tankarna; - Tänk om jag inte hade åkt skidor den dagen eller - Tänk om jag hade kollat banan innan... Dock lite för sent nu.
Stundvis känner jag att så fort gipset är av ska jag köra stenhård träning så jag bli bra. Nästa sekund tänker jag att jag aldrig mer kommer kunna gå. Tänk om jag får allvarliga problem. Aldrig mer kommer kunna springa eller gå normalt. Försöker tänka att det hade kunna varit mycket värre. Hade kunna skadat ryggen eller brytit av mig båda fötterna. Trodde faktiskt först att båda gick av.
Nu vill jag att det ska bli 21 februari så jag får gå på återbesök och höra att det läker bra. Höra något positivt (vilket jag knappast kommer få höra). Kanske detta kan ge mig lite hopp om de ger mig bra besked.
Vet inte vad gud vill att jag ska lära mig av det här? Uppskatta livet? Det enda jag har lärt mig är att kolla ett hopp innan man kör i det iallafall. No more!!
Jimmy har tagit med sig pojkarna på kalas. Själv ligger jag nerbäddad och ska se på film och planera mat för veckan.
Lite av min fotled.